maggelina

Idag känner jag mig oerhört tung i sinnet. Igår åkte jag till den som betyder mest i mitt liv. Vi träffas alltför sällan och jag känner att vi bara går baklänges. Jag orkar inte längre, jag fungerar inte som människa. Kan inte koncentrera mig på jobbet. Inte på något alls egentligen. Han är inte redo att ge mer just nu men ville väl inte att vi inte skulle ses mer heller men jag kan inte gå och vänta. Väntan har varit lång och när jag trodde att nu kanske väntan var över så var den över på ett sätt som känns så oerhört hårt.

Han kom in i mitt liv när jag var som minst beredd på det och fylldes av en känsla jag aldrig känt förut. Han har fått mig att må så bra. Han såg mig. Han gjorde så jag orkade ta tag i andra saker i mitt liv som på olika sätt varit jobbiga. Det finns en mening med allting säger de. I så fall var denna mening att jag skulle ha denna "trygghet" för att kunna göra upp med andra saker. Han gav mig styrka. Han gav mig värme.
Att möta en människa som får en att känna sig så trygg är en oerhörd gåva. Att det sen är fel plats och fel tidpunkt kunde jag ju aldrig veta.

Det är tur att jag har jobbet som tar mycket av min tid men det är oerhört svårt att tänka på annat än att jag aldrig mer får känna hans armar om mig.

Imorgon är en annan dag.

Enligt önskemål lägger jag upp bilder på de scrapp kort/album jag gjort hittills. Inte i närheten så proffsigt som många andra jag känner men man lär sig mer för varje gång man sätter sig ner.

Det är bäst när man ska göra ett kort eller så  åt någon men jag micklade ihop lite kort åt familjen Egan-Klarbo som välkomsthälsning hem eftersom de flyttar till Sverige nästa vecka.


Detta är ett födelsedagskort åt min kära systerdotter Eva som fyllde i augusti. Kul grej även om kanske inte riktigt uppskattade de bilder jag hittat men som sagt på skoj är det och det är handmade :)











Albumet jag gjorde till min underbara systerdotter Angelica till hon fyllde 20.





















Nästa bild är ett välkommen hem kort till Kajsa och John. En ursäkt för att scrappa kanske och även för att ge de någonting.

Inte varje dag jag skriver här. Bättring krävs!

den 16 september för 12 år sen satt jag i Birmingham, England och hade precis förlorat min son Andreas. Jag var ensam kvar i England då dåvarande satt på ett plan på väg tillbaka till Sverige. Önskar inte någon den maktlöshet jag kände. Att sitta på IVA är inget man blir van vid, det var tvunget. Men att sitta på IVA i England och att alltid behöva prata engelska, att alltid bara höra engelska. Bara det är jobbigt nog. Att behöva utsättas för det trauma det innebar att förlora sitt älskade barn är något man aldrig tror ska hända. Jag levde med vetskapen hela hans 8 år, att det fanns en risk, men hoppet lämnar en aldrig.
När allt var över skulle jag mitt i allting uttrycka min ilska, sorg etc. på engelska!? Hur lätt var det? Jag har aldrig varit så iskall, jag kunde inte lämna honom. Andreas, som livet runnit ur, var min enda trygghet just då i ett främmande land.

Min räddning denna natt var Helena som jobbade utifrån Manchester som tog taxi och kom till Birmingham. Då kunde jag hämta hans kläder och byta på honom så han slapp sjukhuskläder, jag kunde äta en banan, röka massor och sova en kvart eller så.
Andreas pappa kom morgonen efter med flyg och flög med mig hem. Jag funkade inte som människa. Satt i taxin på väg till flyget och tänkte skrika stopp till taxi chauffören. Jag hade aldrig lämnat min son förut och nu skulle jag lämna honom själv i ett annat land. Hade jag inte haft sällskap skulle jag nog flippat ur. Svamlade halva resan hem om hur sjutton ett flygplan kunde lyfta och flyga. Tur att Tomas kunde förklara så jag hade annat att tänka på.

Om någon skulle frågat mig vid 25 års ålder vad jag gjorde för 12 år sen hade jag inte kunnat svara men det här kommer jag aldrig glömma.

Det känns inte bättre alls efter 12 år, det är precis lika jobbigt som då förutom att allt känns mera avlägset: Minnet är lika starkt som då. Jag kan fortfarande höra hans röst. Det finns en reklam om mammor som inte orkar med livet riktigt på radion där barnet försökter väcka sin mamma och säger ordet "mamma, mamma" hela tiden. Det är jobbigt, han har lika röst som Andreas och bara känslan att aldrig mer få höra ordet mamma igen är såååå tungt att bära.
Nog för ikväll. Mer är på väg ur mig men kommer tids nog.

Kram på er alla därute.