maggelina

Idag känner jag mig oerhört tung i sinnet. Igår åkte jag till den som betyder mest i mitt liv. Vi träffas alltför sällan och jag känner att vi bara går baklänges. Jag orkar inte längre, jag fungerar inte som människa. Kan inte koncentrera mig på jobbet. Inte på något alls egentligen. Han är inte redo att ge mer just nu men ville väl inte att vi inte skulle ses mer heller men jag kan inte gå och vänta. Väntan har varit lång och när jag trodde att nu kanske väntan var över så var den över på ett sätt som känns så oerhört hårt.

Han kom in i mitt liv när jag var som minst beredd på det och fylldes av en känsla jag aldrig känt förut. Han har fått mig att må så bra. Han såg mig. Han gjorde så jag orkade ta tag i andra saker i mitt liv som på olika sätt varit jobbiga. Det finns en mening med allting säger de. I så fall var denna mening att jag skulle ha denna "trygghet" för att kunna göra upp med andra saker. Han gav mig styrka. Han gav mig värme.
Att möta en människa som får en att känna sig så trygg är en oerhörd gåva. Att det sen är fel plats och fel tidpunkt kunde jag ju aldrig veta.

Det är tur att jag har jobbet som tar mycket av min tid men det är oerhört svårt att tänka på annat än att jag aldrig mer får känna hans armar om mig.

Imorgon är en annan dag.