Andreas
I never wanted memories, I wanted you.
A million tears I cried.
If love alone could have saved you, you never would have died.
In life I loved you dearly, in death I love you still.
In my heart you hold a place no on else could fill.
If tears could build a starway and
heartache make a lane
I'd walk the path to Heaven
and bring you back again
Our family chain is broken, and nothing seems the same
But as God calls us back one by one,
the chain will link again
Onsdag 25/11
Har varit fram och tillbaka till Uppsala och fikat med N ikväll. Kul att träffas efter så många år. Vi var på ett fik som hette 018 som hade supergoda mackor. Rekommenderas.
Nu är det dags att samla sig inför morgondagen med mera jobb i Stockholm.
Ta hand om er alla underbara männsiskor som finns
Kramíz
Julkort
Måndag
satt och kollade in några andra bloggar.
Mycket har hänt sen sist.
Jag har varit och ätit lunch med Andreas pappa T och det var jättekul att se honom. Har inte sett eller pratat med
honom på över 5 år. Låter märkligt antar jag men vi har inte haft så mycket kontakt av olika anledningar. Trist tycker jag men jättekul att han tog första kontakten via FB. Jag var mycket nervös innan, inte för att träffa honom men för om all sorg och gamla minnen skulle ta överhanden. Det gick jättebra och vi hade trevligt. Även om det var på stenåldern vi hade "vår" tid och inga sådana känslor finns kvar är det ändå något speciellt med honom. Vi fick ändock världens bästa Andreas tillsammans. Det betyder mycket.
Jag har valt att bryta med R som betydde "the world to me". Det var verkligen kärlek från min sida vilket jag inte trodde jag skulle känna igen. Jag känner mig halv och saknar honom varje dag. Men vi var inte på samma ställe i livet. Jag vet faktiskt inte vad jag betydde men kan alltid hoppas att jag ändock betydde en hel del. Situationen var märklig minst sagt men för mig var det oerhört speciellt. Det står skrivet i stjärnorna vad som händer sen.
Jag har fått kontakt med 2 st från det förgångna, båda hör till tiden då jag bodde hos släkt i Avesta vilket är lite kul. Har 80-talet sån dragning :)
Den ena har blivit en bra kompis även fast vi mest pratar via FB. Vi pratar om det mesta. Vi försöker få till en fika men det är svårt eftersom han bor i Norrtälje. Det löser sig säkert en dag.
Den andra bor i Uppsala och jobbar inom sjukvården och vi pratar varje dag om ditt och datt. Mycket sms och mms skickas fram och tillbaka. Har inte riktigt grepp om det men det är ju nya tidens kommunikation. Så gammal är jag inte ännu:)
Kanske kan jag komma ihåg att skriva lite varje dag om ditt och datt för en ventil är välbehövlig ibland.
Kram på er alla
Att gå vidare
Hur går man vidare? Läste krönikan som Malin skrivit i "fredag" om att hon skulle vara "vän" med sitt ex och att det är jättesvårt. Hur sjutton gör man.
Jag vill givetvis vara vän med honom. Men ändå vill jag inte träffa honom för det gör så ont. Vi är inte osams, vi har haft en jättekomplicerad relation som jag inte tänker gå in på av hänsyn. Under flera år har vi lärt känna varann. I våras blev det ett antiklimax när vi kunde verkligen träffas på "riktigt". Kändes kanon men sen frågade jag vad han ville med det hela. Om han såg någon framtid. Absolut svarade han. Efter det har det blivit kräftgång (baklänges) utan dess like. Antingen ångrade han vad han sa eller så är var det något annat. Hur som helst. Jag behöver mer. Jag kräver mer nu. Han kan inte ge mer just nu säger han. Pest eller kolera. Vilket väljer man.
Jag valde båda. Jag mår dåligt av att vara i ovisshet. Han får mig att må så fantastiskt bra när vi ses. Jag mår bra i flera dagar efteråt. Men när vi sen inte träffas på 2-3 veckor mår jag inte så bra. Jag vet, jag är nog korkad som trott att det skulle bli något annat mellan oss. Han är inte redo utan vill bara träffas nån gång ibland, på hans villkor. Känns väldigt trist att det blev så. Det gör ont i mig. Men vän kommer jag inte kunna vara än på länge. Attraktionen är för stark.
R - du betyder oerhört mycket för mig. Du rev mina murar utan att du visste det själv. Love you for that.
Kram alla där ute
En lessen dag
Han kom in i mitt liv när jag var som minst beredd på det och fylldes av en känsla jag aldrig känt förut. Han har fått mig att må så bra. Han såg mig. Han gjorde så jag orkade ta tag i andra saker i mitt liv som på olika sätt varit jobbiga. Det finns en mening med allting säger de. I så fall var denna mening att jag skulle ha denna "trygghet" för att kunna göra upp med andra saker. Han gav mig styrka. Han gav mig värme.
Att möta en människa som får en att känna sig så trygg är en oerhörd gåva. Att det sen är fel plats och fel tidpunkt kunde jag ju aldrig veta.
Det är tur att jag har jobbet som tar mycket av min tid men det är oerhört svårt att tänka på annat än att jag aldrig mer får känna hans armar om mig.
Imorgon är en annan dag.
Söndag 20/9 Scrapping
Det är bäst när man ska göra ett kort eller så åt någon men jag micklade ihop lite kort åt familjen Egan-Klarbo som välkomsthälsning hem eftersom de flyttar till Sverige nästa vecka.
Detta är ett födelsedagskort åt min kära systerdotter Eva som fyllde i augusti. Kul grej även om kanske inte riktigt uppskattade de bilder jag hittat men som sagt på skoj är det och det är handmade :)
Albumet jag gjorde till min underbara systerdotter Angelica till hon fyllde 20.
Nästa bild är ett välkommen hem kort till Kajsa och John. En ursäkt för att scrappa kanske och även för att ge de någonting.
12 år sen
den 16 september för 12 år sen satt jag i Birmingham, England och hade precis förlorat min son Andreas. Jag var ensam kvar i England då dåvarande satt på ett plan på väg tillbaka till Sverige. Önskar inte någon den maktlöshet jag kände. Att sitta på IVA är inget man blir van vid, det var tvunget. Men att sitta på IVA i England och att alltid behöva prata engelska, att alltid bara höra engelska. Bara det är jobbigt nog. Att behöva utsättas för det trauma det innebar att förlora sitt älskade barn är något man aldrig tror ska hända. Jag levde med vetskapen hela hans 8 år, att det fanns en risk, men hoppet lämnar en aldrig.
När allt var över skulle jag mitt i allting uttrycka min ilska, sorg etc. på engelska!? Hur lätt var det? Jag har aldrig varit så iskall, jag kunde inte lämna honom. Andreas, som livet runnit ur, var min enda trygghet just då i ett främmande land.
Min räddning denna natt var Helena som jobbade utifrån Manchester som tog taxi och kom till Birmingham. Då kunde jag hämta hans kläder och byta på honom så han slapp sjukhuskläder, jag kunde äta en banan, röka massor och sova en kvart eller så.
Andreas pappa kom morgonen efter med flyg och flög med mig hem. Jag funkade inte som människa. Satt i taxin på väg till flyget och tänkte skrika stopp till taxi chauffören. Jag hade aldrig lämnat min son förut och nu skulle jag lämna honom själv i ett annat land. Hade jag inte haft sällskap skulle jag nog flippat ur. Svamlade halva resan hem om hur sjutton ett flygplan kunde lyfta och flyga. Tur att Tomas kunde förklara så jag hade annat att tänka på.
Om någon skulle frågat mig vid 25 års ålder vad jag gjorde för 12 år sen hade jag inte kunnat svara men det här kommer jag aldrig glömma.
Det känns inte bättre alls efter 12 år, det är precis lika jobbigt som då förutom att allt känns mera avlägset: Minnet är lika starkt som då. Jag kan fortfarande höra hans röst. Det finns en reklam om mammor som inte orkar med livet riktigt på radion där barnet försökter väcka sin mamma och säger ordet "mamma, mamma" hela tiden. Det är jobbigt, han har lika röst som Andreas och bara känslan att aldrig mer få höra ordet mamma igen är såååå tungt att bära.
Nog för ikväll. Mer är på väg ur mig men kommer tids nog.
Kram på er alla därute.
Italien
Om ca 1,5 dygn åker jag till Italien. Toscana för att vara exakt. Det ska bli såå underbart samtidigt som jag är nojjig över resan i sig. Behöver inte dra alla tankar men de som känner mig vet hur nervig jag är över det här.
Vi har hyrt ett hus utanför en medeltidsstad som heter Barga och ligger i Toscana. Vi ska mest ligga i solstolen och pysa. Kanske glida ner i poolen om den nu är som på bilden. Allt kan ju vara en bluff. En dag ska vi åka till en vingård och lära oss lite om det goda röda som är sååå gott. Återkommer med lite bilder när vi e hemma igen.
Nu har jag tömt kameran och fyllt mp3 med en bok och laddat alla batterier jag kan. Har inte hunnit packa ännu men det hinner jag imorgon kväll. Vet ung vad som ska med, bikini, handdduk och nån klänning + massa mer.
Lite roligt är att de jag åker med ska åka med endast handbagage 1 vecka och jag ska checka in väska och handbagage. Men jag är lite petigare i vad jag har på mig kanske och vill ha mer att byta med. Min necessär tar upp halva handbagaget och jag får inte ha så mycket vätska på planet iaf. Trist med linser och prylar som man måste fixa med. Strunt samma, det blir nog bra ändå. Ska få med mig lite vin och ost hem så plats måste det finnas. Eller framförallt måste det finnas vikt kvar. Skit med Ryanair i det fallet. Att man måste väga och mäta som en tok innan man åker.
Saknar lite gulligt sällskap men mannen i fråga är på semester med sonen så vi träffas inte förrän jag kommer hem. Trist trist trist och mycket tomt. Men vi tar igen det sen.
Nu ropar kudden och talar om att det är dags att sova nu.
Natti natti mina vänner
Sommarfest
ihop och jag skulle fixa efterätten. Super trevligt initiativ.
Jag skulle sova hos Rickard och tog mig kommunalt in till stan vilket är en bedrift för att vara jag och sen
vidare ut på Essingen. Anländer till ett så vackert hus så jag kände mig jätteviktig för att jag, lilla jag, skulle få
möjligheten att komma in där.
Erika öppnar och blir superglad för de vita lövkojorna jag hade med mig, hennes favo tydligen.
Så småningom ramlade Erik, Fredrik och Fredrik in. Vi drack vitt i den underbara trädgården och när jag vispade grädde till efterätten såg jag ut över vattnet. Kan det bli underbarare?
Vi tog ett dopp men jag trodde jag skulle dö och sluta andas, så kallt var det. Men avkyld blev man så det var skönt. Sen gick vi husesyn och jag önskade att jag var stenrik så jag kunde köpt huset av de. Underbart!! Men så är hon inredningsarkitekt oxå :)
Trevlig middag och god cheescake och massa gott vin sen hämtade Rickard mig. Gulle!
Sov så sött vid hans sida och vaknade till en ny och underbar morgon.
Varmt varmt varmt
Herregud vad det varit varmt länge nu, men man ska ju aldrig klaga. Av någon
konstig anledning är man ju aldrig nöjd. Men lite kyla måste det bli ibland för
man orkar ju inte något alls i denna hetta.
Jag har jobbat från 07 till 10 och sen åkt hem för att landa på studsmattan
under några timmar. Hoppar inget på den förstås utan hoppar lite då och
då i poolen vi har. Skulle inte klara mig utan den. Om ni undrar varför jag ligger
på studsmattan är det för den är mjukare än gräset och om jag sitter i solstolen blir
det massa streck på magen etc. Tyngdlagen har satt sina spår på magen tyvärr.
Men brun har jag blivit iaf och det var ju syftet med det hela. Snyggt tycker jag och jag
behöver heller inte vara avis på min ALLTIDJÄTTEBRUNA SYSTER. Älskar dig ändå syster
yster som alltid finns där och står ut med min PMS.
Varma kramar till er alla därute
Berg och dal bana
Och allt detta på grund av dessa kvinnliga hormoner. De snurrar runt i kroppen och bara ställer till oreda. Ena dagen är man så arg på ingenting, benen känns som om man stod i gyttja med tyngder bundna rung benen och man är tvungen att röra på benen, spegelbilden visar en blekfet valross och nästa mår man super bra och det finns inga problem som inte går att lösa. Hela kroppen känns fjäderlätt och man tycker att spegelbilden visar en skitsnygg brutta.
What's the problem tänker man? Varför måste vi kvinnor åka bergochdalbana? Det måste finnas en orsak till att vi drabbats av detta. Är det för att männen hade utrotat hela jordens befolkning om de hade PMS besvär. " Shit va´arg jag känner mig idag, tar och går ut o bankar sönder skallen med påken på någon". Va! För vi kvinnor skriker ju bara lite eller gråter och det verkar vara något genetiskt hos karlarna för då har de ett pansar som heter duga.
De säger att det blir bättre när man kommer in i *gud hjälpe mig* övergångsåldern. Nu har jag lååååååååååååååååååååååååååååååångt dit. Men blir man känslokall då? Eller blir man "normal" igen?
Det känns som jag i denna sinnestämning inte kommer lösa världens problem men det är skönt att avreagera sig på tangentbordet en stund. Jogginturen i morse gjorde oxå sitt till.
Ha en fortsatt bra dag alla kvinns därute
Scrapping
Jag har använt två olika sorters papper och klippt till den runda delen. Kortet blev så coolt
när jag skrev på "fel" sida av fotopappret.
Baksidan.
Jag blev nöjd efter många skratt. Undrar om han kommer uppskatta tiden jag lagt ner på endast kortet :)
Han är ju kille och de har tendens att tycka sånt här är lite fjolligt. Men jag gjorde det ju mest för att jag tycker det är kul. Tyvärr kan man för lite trix för att det ska bli bättre men man lär sig lite för varje gång. Man behöver även sitta med andra för att kunna få lite tips. Nu var jag inne på en
En underbar kväll
Så sitter man på kontoret igen. Har haft några "dipp" dagar när allt tar emot. Typ PMS känner väl de flesta igen. Min syster som för övrigt bor next door har hotat med att om inte jag köper det kommer hon köpa det åt mig (Femal balans). Ska tydligen vara bra mot PMS. *skratt*
Igår var Rickard över. Det är svårt att hitta tiden när han driver eget, jag driver eget och han ska renovera huset han köpt. Å det är ju trots allt 8 mil enkel. Ja det brukar lösa sig men det känns som det blir så sällan bara. Men efter en lätt middag slängde vi oss i soffan och jag fick en underbar vad-massage. Alltså, killen protesterar inte när jag ber honom.
Ibland tror jag att jag hoppat in i en av de Nora Roberts romaner jag brukar läsa. Där kvinnan är stark och mannen bara sveper med henne. Det känns verkligen så utan att överdriva. Nu måste jag bara jobba på att han inte försvinner ur mitt liv.
Hoppas era liv känns lika bra.
Kramen
Rensa i röran
Feng Shui säger de.
Men det stämmer, herre jösses va bra det känns att kasta och ordna upp i små lådor och dyl istället för att det ligger småprylar överallt. Helst skulle jag vilja flytta igen och börja om på nytt. Känns som jag har för mycket prylar fast jag gjorde mig av med mycket vid förra flytten.
Ikväll kan jag slappa med nya kärleken utan att ha dåligt samvete för städandet. Bara äta gott och mysa. Bäst o passa på för det är tajt med tid hela tiden och ett tag framöver lär det inte bli bättre när han ska fixa på sitt nyinköpta hus som måste totalrenoveras.
Kramen till er alla
Återkommer om PPP
Tjingeling
Att se något vackert i varje dag
Att kunna se varje dag som något positivt vad som än händer har vi väl alla lite svårt för. Jag försöker se något bra i varje dag ända sedan min älskade Andreas lämnade oss. Det är jättesvårt. Den första tiden skar det som knivar i mig varje gång jag såg en pojke i hans ålder. Jag kan fortfarande hoppa till när någon påminner om honom. Jag skällde på mina vänner varje gång de gnällde över sina barn. Frågade om de ville byta med mig 1 enda dag. Klart de inte ville det. Varför måste livet ta en sådan vändning för att man ska ta tillvara de små glädjestunder vi ändå har förmånen att få varje dag.
Livet är för kort för att inte levas. Att kunna glädjas åt andras lycka, att se små barn med glädje i hjärtat och inte enbart sorg över sin egen förlust. Att vända bitterhet. Livet blir så mycket ljusare och allt ser plötsligt mycket enklare ut. Man möts varje dag av något positivt istället för något negativt.
Jag har mött människor vid rätt tidpunkt när jag har behövt deras visdom. Helt plötsligt ser världen lite bättre ut .
Ha en alldeles underbar dag mina vänner och alla andra !
Länge sen
Har nästan bott på jobbet då det varit dekl. tider men nu är den perioden över.
Återkommer under helgen med lite uppdaterinar.
Ska på bio ikväll med date, Änglar och demoner
Kramiz så länge
Busväder och vårkänslor
Igår var min fd granne ut och tog en fika. Han är singel och jag är singel, konstigt att man inte kan "få känslan" där. Men så är det. Han är super trevlig, ser bra ut, har bra jobb. Vad mer kan man önska men ibland stämmer det inte. Eller vi har inte pratat om det på sånt sätt, vi är bara kompisar eller grannar som pratar 3 ggr /år är mer nära sanningen.
Hur som helst finns det andra runt omkring som får mig att le men inget man kan sätta fingret på. Lite flört kanske.
Behöver den där känslan i kroppen nu. Lite pirr i magen.
Kramiz
Ilska och avundsjuka
Jag känner mig så ilsken hela tiden. De smala och jättevackra tycker givetvis att de har nåt fel här eller där, andra som liksom mig försöker gå ner går det jättebra för medans jag inte tappar ett förbannat kilo.
Mina vänner har aldrig tid att umgås tycker jag, det är lite sanning i det även om mycket ligger i att jag känner mig ensam. Jag har varit singel i snart 10 år med korta mellanspel som inte givit så mycket. De första åren ville jag inte släppa in någon, var alltför sårad. Det sista året eller sista två åren har jag varit redo att släppa in någon men antingen blir det fel eller så dyker inte "han" upp. Klart man börjar fundera som många andra gör vet jag, vad gör jag för fel? Vad är det för fel på mig?
Ser rätt ok ut, mina ögon är min tillgång säger de flesta, vissa säger att jag är snygg. Vad jag ser i spegeln är nog lite annat men givetvis beroende på dag. Jag ser bara de skavanker som finns som jag själv skapat, på helt egen hand genom att vara lat när andra tränat och tagit hand om sig. Vem är jag att vara avundsjuk då, jag har inte gjort ett smack mer än att förstöra mig själv. Precis som jag inte tror mig vara värd något. Som i alla relationer. Tar så mycket skit så hälften vore nog, men jag tror ju inte att jag förtjänar bättre. Eller trodde! Det har ändrats men vägen är lång och ibland lessnar man på att alltid behöva kämpa. Just nu har jag en ilsken period. Jag blir skitsur när jag fixar något t.ex med mina kompisar och sen när det ska bli är ungar sjuka, en vill inte eller nåt annat. Den här gången var det ett pyjamasparty som inte blir pyjamasparty med sleep over som det var tänkt. De kan inte sova från sina män en natt, nån annan behöver sova hemma hos sin tonåriga son, en ska upp tidigt etc etc. Sånt gör mig skitlessen och arg.Ur pundigt egentligen. Det är en skitsak. Och vem är jag som blir lessen över det, jag som inte har någon man att längta efter eller barn att längta efter. Hur skulle jag kunna förstå det. Det är bara för att jag är ENSAM. Jag hatar att vara ensam. Tyvärr kommer jag nog bli det om jag inte lär mig hantera mina konstiga känslor som snurrar runt. Jag är så arg på alla som gnäller om småsaker när de inte behöver. Varför då? Varför ska jag slösa energi på det?
Förlåt för alla onda ord jag kan ha sagt och för alla de jag inte sagt. Något händer i min kropp jag inte kan kontrollera.
Kramiz
