12 år sen
Inte varje dag jag skriver här. Bättring krävs!
den 16 september för 12 år sen satt jag i Birmingham, England och hade precis förlorat min son Andreas. Jag var ensam kvar i England då dåvarande satt på ett plan på väg tillbaka till Sverige. Önskar inte någon den maktlöshet jag kände. Att sitta på IVA är inget man blir van vid, det var tvunget. Men att sitta på IVA i England och att alltid behöva prata engelska, att alltid bara höra engelska. Bara det är jobbigt nog. Att behöva utsättas för det trauma det innebar att förlora sitt älskade barn är något man aldrig tror ska hända. Jag levde med vetskapen hela hans 8 år, att det fanns en risk, men hoppet lämnar en aldrig.
När allt var över skulle jag mitt i allting uttrycka min ilska, sorg etc. på engelska!? Hur lätt var det? Jag har aldrig varit så iskall, jag kunde inte lämna honom. Andreas, som livet runnit ur, var min enda trygghet just då i ett främmande land.
Min räddning denna natt var Helena som jobbade utifrån Manchester som tog taxi och kom till Birmingham. Då kunde jag hämta hans kläder och byta på honom så han slapp sjukhuskläder, jag kunde äta en banan, röka massor och sova en kvart eller så.
Andreas pappa kom morgonen efter med flyg och flög med mig hem. Jag funkade inte som människa. Satt i taxin på väg till flyget och tänkte skrika stopp till taxi chauffören. Jag hade aldrig lämnat min son förut och nu skulle jag lämna honom själv i ett annat land. Hade jag inte haft sällskap skulle jag nog flippat ur. Svamlade halva resan hem om hur sjutton ett flygplan kunde lyfta och flyga. Tur att Tomas kunde förklara så jag hade annat att tänka på.
Om någon skulle frågat mig vid 25 års ålder vad jag gjorde för 12 år sen hade jag inte kunnat svara men det här kommer jag aldrig glömma.
Det känns inte bättre alls efter 12 år, det är precis lika jobbigt som då förutom att allt känns mera avlägset: Minnet är lika starkt som då. Jag kan fortfarande höra hans röst. Det finns en reklam om mammor som inte orkar med livet riktigt på radion där barnet försökter väcka sin mamma och säger ordet "mamma, mamma" hela tiden. Det är jobbigt, han har lika röst som Andreas och bara känslan att aldrig mer få höra ordet mamma igen är såååå tungt att bära.
Nog för ikväll. Mer är på väg ur mig men kommer tids nog.
Kram på er alla därute.
den 16 september för 12 år sen satt jag i Birmingham, England och hade precis förlorat min son Andreas. Jag var ensam kvar i England då dåvarande satt på ett plan på väg tillbaka till Sverige. Önskar inte någon den maktlöshet jag kände. Att sitta på IVA är inget man blir van vid, det var tvunget. Men att sitta på IVA i England och att alltid behöva prata engelska, att alltid bara höra engelska. Bara det är jobbigt nog. Att behöva utsättas för det trauma det innebar att förlora sitt älskade barn är något man aldrig tror ska hända. Jag levde med vetskapen hela hans 8 år, att det fanns en risk, men hoppet lämnar en aldrig.
När allt var över skulle jag mitt i allting uttrycka min ilska, sorg etc. på engelska!? Hur lätt var det? Jag har aldrig varit så iskall, jag kunde inte lämna honom. Andreas, som livet runnit ur, var min enda trygghet just då i ett främmande land.
Min räddning denna natt var Helena som jobbade utifrån Manchester som tog taxi och kom till Birmingham. Då kunde jag hämta hans kläder och byta på honom så han slapp sjukhuskläder, jag kunde äta en banan, röka massor och sova en kvart eller så.
Andreas pappa kom morgonen efter med flyg och flög med mig hem. Jag funkade inte som människa. Satt i taxin på väg till flyget och tänkte skrika stopp till taxi chauffören. Jag hade aldrig lämnat min son förut och nu skulle jag lämna honom själv i ett annat land. Hade jag inte haft sällskap skulle jag nog flippat ur. Svamlade halva resan hem om hur sjutton ett flygplan kunde lyfta och flyga. Tur att Tomas kunde förklara så jag hade annat att tänka på.
Om någon skulle frågat mig vid 25 års ålder vad jag gjorde för 12 år sen hade jag inte kunnat svara men det här kommer jag aldrig glömma.
Det känns inte bättre alls efter 12 år, det är precis lika jobbigt som då förutom att allt känns mera avlägset: Minnet är lika starkt som då. Jag kan fortfarande höra hans röst. Det finns en reklam om mammor som inte orkar med livet riktigt på radion där barnet försökter väcka sin mamma och säger ordet "mamma, mamma" hela tiden. Det är jobbigt, han har lika röst som Andreas och bara känslan att aldrig mer få höra ordet mamma igen är såååå tungt att bära.
Nog för ikväll. Mer är på väg ur mig men kommer tids nog.
Kram på er alla därute.
Kommentarer
Postat av: madde
Gråter och önskar jag vore där med dig då..........
Men..jag finns här nu....
Trackback
