Ilska och avundsjuka
Vad är det i oss människor som gör att vi ibland blir helt vansinnigt arga för ingenting, sårar de människor som står oss nära. Visst har väl vi tjejer PMS allt som oftast men då är det våra män som ska bli lidande inte våra vänninor.
Jag känner mig så ilsken hela tiden. De smala och jättevackra tycker givetvis att de har nåt fel här eller där, andra som liksom mig försöker gå ner går det jättebra för medans jag inte tappar ett förbannat kilo.
Mina vänner har aldrig tid att umgås tycker jag, det är lite sanning i det även om mycket ligger i att jag känner mig ensam. Jag har varit singel i snart 10 år med korta mellanspel som inte givit så mycket. De första åren ville jag inte släppa in någon, var alltför sårad. Det sista året eller sista två åren har jag varit redo att släppa in någon men antingen blir det fel eller så dyker inte "han" upp. Klart man börjar fundera som många andra gör vet jag, vad gör jag för fel? Vad är det för fel på mig?
Ser rätt ok ut, mina ögon är min tillgång säger de flesta, vissa säger att jag är snygg. Vad jag ser i spegeln är nog lite annat men givetvis beroende på dag. Jag ser bara de skavanker som finns som jag själv skapat, på helt egen hand genom att vara lat när andra tränat och tagit hand om sig. Vem är jag att vara avundsjuk då, jag har inte gjort ett smack mer än att förstöra mig själv. Precis som jag inte tror mig vara värd något. Som i alla relationer. Tar så mycket skit så hälften vore nog, men jag tror ju inte att jag förtjänar bättre. Eller trodde! Det har ändrats men vägen är lång och ibland lessnar man på att alltid behöva kämpa. Just nu har jag en ilsken period. Jag blir skitsur när jag fixar något t.ex med mina kompisar och sen när det ska bli är ungar sjuka, en vill inte eller nåt annat. Den här gången var det ett pyjamasparty som inte blir pyjamasparty med sleep over som det var tänkt. De kan inte sova från sina män en natt, nån annan behöver sova hemma hos sin tonåriga son, en ska upp tidigt etc etc. Sånt gör mig skitlessen och arg.Ur pundigt egentligen. Det är en skitsak. Och vem är jag som blir lessen över det, jag som inte har någon man att längta efter eller barn att längta efter. Hur skulle jag kunna förstå det. Det är bara för att jag är ENSAM. Jag hatar att vara ensam. Tyvärr kommer jag nog bli det om jag inte lär mig hantera mina konstiga känslor som snurrar runt. Jag är så arg på alla som gnäller om småsaker när de inte behöver. Varför då? Varför ska jag slösa energi på det?
Förlåt för alla onda ord jag kan ha sagt och för alla de jag inte sagt. Något händer i min kropp jag inte kan kontrollera.
Kramiz
Jag känner mig så ilsken hela tiden. De smala och jättevackra tycker givetvis att de har nåt fel här eller där, andra som liksom mig försöker gå ner går det jättebra för medans jag inte tappar ett förbannat kilo.
Mina vänner har aldrig tid att umgås tycker jag, det är lite sanning i det även om mycket ligger i att jag känner mig ensam. Jag har varit singel i snart 10 år med korta mellanspel som inte givit så mycket. De första åren ville jag inte släppa in någon, var alltför sårad. Det sista året eller sista två åren har jag varit redo att släppa in någon men antingen blir det fel eller så dyker inte "han" upp. Klart man börjar fundera som många andra gör vet jag, vad gör jag för fel? Vad är det för fel på mig?
Ser rätt ok ut, mina ögon är min tillgång säger de flesta, vissa säger att jag är snygg. Vad jag ser i spegeln är nog lite annat men givetvis beroende på dag. Jag ser bara de skavanker som finns som jag själv skapat, på helt egen hand genom att vara lat när andra tränat och tagit hand om sig. Vem är jag att vara avundsjuk då, jag har inte gjort ett smack mer än att förstöra mig själv. Precis som jag inte tror mig vara värd något. Som i alla relationer. Tar så mycket skit så hälften vore nog, men jag tror ju inte att jag förtjänar bättre. Eller trodde! Det har ändrats men vägen är lång och ibland lessnar man på att alltid behöva kämpa. Just nu har jag en ilsken period. Jag blir skitsur när jag fixar något t.ex med mina kompisar och sen när det ska bli är ungar sjuka, en vill inte eller nåt annat. Den här gången var det ett pyjamasparty som inte blir pyjamasparty med sleep over som det var tänkt. De kan inte sova från sina män en natt, nån annan behöver sova hemma hos sin tonåriga son, en ska upp tidigt etc etc. Sånt gör mig skitlessen och arg.Ur pundigt egentligen. Det är en skitsak. Och vem är jag som blir lessen över det, jag som inte har någon man att längta efter eller barn att längta efter. Hur skulle jag kunna förstå det. Det är bara för att jag är ENSAM. Jag hatar att vara ensam. Tyvärr kommer jag nog bli det om jag inte lär mig hantera mina konstiga känslor som snurrar runt. Jag är så arg på alla som gnäller om småsaker när de inte behöver. Varför då? Varför ska jag slösa energi på det?
Förlåt för alla onda ord jag kan ha sagt och för alla de jag inte sagt. Något händer i min kropp jag inte kan kontrollera.
Kramiz
Kommentarer
Trackback
